EBBAMATILDA

Tänk vad lite tid man har på sig egentligen innan man tydligen ska vara vuxen. Eller i alla fall bete sig som en. Man förväntas att ha helg/sommar jobb redan när man är 16, om inte tidigare. Man ska vara perfekt och aldrig glömma eller göra fel, men hallå jorden anropar vi är bara vanliga människor, we make mistakes. Man ska prestera i skolan, prestera utmärkt. Något jag stör mig på →Läraren frågar ofta, känns som det alltid är mig han frågar med, något inom området man håller på med, så klar. Och ofta så svarar man, jag vet inte. Och då frågar de alltid tillbaka varför vet du inte?(typ). Då blir jag så arg, vi har ju inte kommit dit än jag är 16 det är första gången som jag läser om t.ex. världskrigen, kanske därför. Och det är ju de som är lärare liksom de ska ju kunna det och lära oss det, för om vi redan kunde skulle det ju vara himla onödigt att gå i skolan, eller hur? Och mitt ibland allt det här så ska man ha tid att hitta sig själv med, man ska veta vad man vill med livet redan nu, gymnasie val. Där känner jag mig i alla fall ganska trygg har alltid velat samma sak, har alltid haft en stor livsdröm. Klart att den har blivit större, redigerats och förändrats lite men i grund och botten så har det alltid, så länge jag kan minnas, varit samma. Spelar ingen roll vad det är, men jag vet att denna del är jobbig det kändes värkligen som om att man bestämde hur sin framtid ska bli när man skicka iväg sin gymnasie ansökan. Men den kan väll inte helt och hållet bestämma ens framtiden, eller?